En betydelsefull individ

Det här inlägget skulle jag vilja dedicera till en person, som kommit att betyda mycket för mig under de senaste åren. Personen i fråga är min tränare och vän Anna-Clara, och utan henne skulle jag nog inte ha tagit steget och gjort en del av de saker jag gjort idag. Samtidigt blir det lite av en resa genom min tid 2010-2015, starka minnen och stora händelser.

 

Första gången vi träffades var 2010 - vi hade kurs här och jag deltog med Emilio och Maja. Minns inte så mycket mera än att hon pratade om pingisbollar och jag fattade ingenting. ;) De var först året efter som vi "connectade" lite mera. I oktober hade vi kurs här i Esse, varpå A-C bodde hos mig. Under lördagen satt vi uppe länge och pratade om allt och ingenting - jag drog igenom hela halva livshistorien, och hon var så förstående. Det var så lätt att prata! Det var också då som Bent-kurserna kom på tal. Jag hade inte tänkt så mycket på det förut, kanske för att jag inte kände mig tillräckligt duktig för att delta och att jag skulle vara tvungen att åka till Sverige. Men efter de samtalet blev jag verkligen peppad, och anmälde mig ganska snabbt till nästa års kurs i Umeå.

 

2012 - ett händelserikt år. I början av året blev jag bjuden till Bent-kurs på Johannesberg i Stockholm. Jag hade aldrig flugit, och att flyga har alltid varit en av mina största rädslor. Jag har bl.a. obehag för trånga utrymmen, speciellt där man inte kommer sig ut. Men efter all pepp jag fått under vintern kände jag att det här var någonting jag måste göra, jag måste ta chansen nu! Sagt och gjort, utan att veta vad som väntade satte jag mig på planet och flög ensam iväg till Stockholm - och det gick ju bra. Kursen kom och gick, och jag var djupt imponerad av Anna-Claras ridning, vilket jag också sa åt henne, "Jag är stolt över att ha dig som tränare, och utan dig skulle jag aldrig ha kommit mig på det där flygplanet"!

 

Nästa utmaning kom i juni, då det var Bent-kurs i Umeå. Jag hade fått en ridplats och skulle ta med mig Emilio. Jag var grymt nervös och skulle åter igen göra nånting jag inte alls gillar; åka båt. Men som det mesta, så gick det också bra. All stress hade dock tagit ut sin rätt, och 15 min innan lördagens teori fick jag en liten "breakdown". Tårarna började rinna och åter igen var det Anna-Clara som "tog itu med mig", och hela kursen stöttade hon mig också!

 

I början av 2012 kom det också på tal om praktik utomlands, Anna-Clara tipsade mig om Michelle Wolf i Danmark. Tanken lockade otroligt mycket, så jag sökte om praktikplats för 2013, som jag också fick! Men det var mycket att tänka på och som skulle ordnas innan jag visste om jag kunde åka. Så våren 2013 gick helt åt alla funderingar, vart skulle jag göra av hästarna, hur många hästar skulle jag ta med mig, hur skulle hästarna och jag åka till Danmark.

 

Till sist klarnade allt, och 1a juli började vår resa ner mot Danmark. Det var en tuff tid, men jag är så tacksam över att jag åkte, eftersom jag lärde mig massor. Kommer aldrig glömma dehär 3 månaderna (och hur mina hästar nästan inte kom sig hem, eftersom Emilio inte var chippad. ;) Och i augusti fick jag ju även träffa Anna-Clara hos Bent, och se när han tränade sina hästar. Åh vad roligt!

 

Jag trivdes enormt bra i Danmark, jag mådde bra där, jag ville inte åka hem. Tankarna på flytt till Sverige började ta fart, men det är ännu idag en avlägsen dröm, ett enormt steg. Kommer ihåg vad A-C sa åt mig hos Bent, "Gör du inget genast, kommer du inte göra det, du blir hemmastadd och faller tillbaka i rutinerna." Sant som sagt. Jag åkte hem och därifrån började allting gå neråt. Jag fick problem med kroppen och blev deprimerad, vilket gjorde att jag var sjukskriven nästan hela hösten.

 

2014. Både ridningen och kroppen arbetade emot mig. Och alla vet ju hur det gick när jag skulle åka på Bent-kurs i maj. Hingsten flög på Emilio, och Maja fick åka med istället. Jag är supernöjd med Maja på kursen och resan, men ingenting annat var okej under den tiden. Mot sommaren hade planer på att åka till Sverige (och Danmark), men ingenting blev som planerat. Jag fick åter igen en grym ångest, och mådde inte speciellt bra under sensommaren/hösten. Jag kämpade dock på, besökte fler läkare, testade olika mediciner och behandlingar - utan desto större resultat. Jag fortsatte jobba som vanligt, och höll kurser trots oro i kroppen. Cerezo blev kastrerad och jag träffade en ny massör..

 

Och så är vi här nu, 2015. Jag mår bättre, dedär gnagande tankarna på smärta (hur mår jag i morgon, när kommer smärtan igen) är för tillfället borta, vilket underlättar massor. Jag är inte frisk, men jag mår bättre. Och nu var det dags att utmana sig igen. Har sedan länge varit bjuden till Stockholm, och nu blev det av. Det var lika spännande som sist (om inte värre), men jag åkte dit och kom mig hem, så jag kan väl inte vara annat än nöjd. Vad resten av året har att bjuda på får vi väl se... jag hoppas i varje fall på ett lite bättre år!

 

Jaa, känner att jag kom lite ur spåret där på slutet och kanske inte som jag tänkt mig från första början. Men jag vill avsluta med att säga, utan Anna-Clara skulle jag aldrig ha tagit mig ut i världen, utmanat mig själv och tagit itu med mina rädslor. Du är en fantastisk människa och jag är glad att ha träffat dig! Tack!