Idag vill jag bara gråta av lycka. Och mitt hjärta det sväller av stolthet. Orsaken till detta är (givetvis) lilla C. Min älskade vän som ibland får mig att vilja slita mitt hår, men som också gett mig så otroligt mycket under dessa fyra år. Och det är väl just det, som gör mig så glad och stolt, att de är jag som tränat honom sedan liten.. med andra ord gör jag nånting rätt! :)
Igår longerade jag honom, och för första gången på flera veckor kände jag att det fungerade lite bättre igen. I höger varv är rotationen och bogen fortfarande det svåraste, men ibland kommer det glimtar mot rätt väg. Igår när jag bad honom samla sig lite i trav kom det några steg sluta. Okej, tänkte jag.. Vi testar om han kan göra det igen, och i båda varven. Visst kunde han det - duktig pojk! :)
Idag red jag.. Har börjat känna mig så pass säker på honom nu så jag kan länga lite mera på tyglarna (Han har varit ganska "sprättig" av sig ibland, därför har jag inte vågat släppa helt). Men i och med längre tyglar får jag honom att länga mera i halsen och i steget och därmed blir han mera avslappnad och får bättre flow. Höger sida blir bara bättre och bättre, båda i skritt och trav. Några galopplyften i båda varven blev det också. Bakutsparken i vänster varv börjar vara borta (peppar peppar).
Det som jag är mest fundersam på är bettet. Han grejar ganska mycket med bettet, och det är så svårt att veta om han inte trivs med just det där bettet, eller om han bara är ovan. Lättast att få reda på det är väl att prova flera olika bett, men de är inte så lätt att veta...
Men summa summarum... Den hästen gör mig så glad!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar