Superhästarna!

Cerezo - Min lille hingstpojk, min bebis, som e så snäll och söt. Han har under vår tid tillsammans lyssnat bra på mig under alla omständigheter, men jag har ofta märkt att han ändå inte alltid varit med mig helhjärtat. Respekten för mig och fokus har inte alltid varit på rätt ställe, och det är något vi jobbat mycket med nu under träningspassen, som varit ~2 ggr/vecka.

Vi har för det mesta jobbat på longen - haft lite övningar med varvbyten, bogförflyttning, övergångar... Och han är så fin! Han lyssnar väldigt bra och han tränger sig inte inåt med bogen lika ofta längre (vilket jag känt har varit största problemet sen jag började jobba med honom). Jag har aldrig känt att det varit hopplöst, men nu öppnar det sig helt nya dörrar, och det känns som vi verkligen kan göra det här och bli nånting! :)

Emilio och Cerezo 2011

Emilio - Stålmannen själv! Fantastisk häst som kämpar så det knakar. Vi har under tre veckor jobbat i skritt, skritt och skritt. Varje träningspass börjar från marken, längs långsidorna. Vi försöker få sänkning av höft, som i sin tur leder till samling... piaff. Han är snabb på att förstå vad han ska göra, ibland är det lättare, ibland svårare. Några gånger har vi fått igenom väldigt fin sänkning/samling, med noll tryck i handen, så mäktig känsla!

Ridningen då, att få alla delar att passa ihop. Att få min kropp rätt, för att han ska kunna trampa fram till mittpunkten och släppa ner mig på insidan. Ibland är det ju så jobbigt alltså, men det känns som jag varje dag har lite lättare, och snabbare hittar ett bra läge. Sen är det öppna och sluta, vidare till skolskritt, samling... testar på lite diagonala steg. Och fortfarande är hästen med mig och kämpar, vilken kille. Så duktig är min gamle travgubbe!

2011- Tillsammans då, tillsammans nu!
 Hoppeligen blir det så resten av deras liv! :)